Ja idag var det då dags för Hässelbyloppet, den milen som liksom skulle knyta ihop det här året. Den milen som jag förra året gjorde pers på. Det var min ambition i år också, jag skulle glänsa. Men i onsdags messade jag min kompis som jag skulle springa med att jag skippar loppet, då jag inte har sprungit mer än ynka 4 km på en månad. En vad som har gjort ont och en höstförkylning på det. Uppladdningen har varit den sämsta.
Sovit dåligt då jag har hostat som en tok. Men plötsligt hostan försvann och jag fick sova. Med det kom också suget, hämtade nummerlappen i fredags. Min kompis i sin tur hon började sin förkylning i går. Medans min gick över. Jag åkte själv till loppet, inga ambitioner, bara ta mig runt. En mil otränad. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera eller hur vaden skulle må. Första 5 gick bra, hyggligt tempo, sista 5 var tunga. Det var längesedan jag hade en mil som kändes så jobbig som den idag. Känner mig fortfarande trött. Den största skillnaden mot tidigare är definitivt återhämtningen.
Men jag kom i mål och det finns fler lopp att glänsa i.
